Jag var ju och klippte mig igår, som sagt. Kanske ska berätta lite om hur det gick till. Ni kanske är intresserade, menar jag. Såhär var det: Jag och Gustav gick ner på stan, stolta som fan över att vi inte var bakfulla på en lördagsförmiddag. Vi gick in till några olika frisörer och frågade om de hade tid, men antingen var de NOmotherfuckingwayattjagbetalar640spännförenklippning-dyra eller så var de vikanskeharentidklockankvartövertre-dryga. Till slut hittade vi ett ställe som hade tid.

Två medelålders jättegulliga bosniskor log åt oss när vi kom in i salongen, och den äldre av de medelålders bosniskorna tog hand om mitt hår. Maha. Hon hade grått uppåt-puffat 80-talshår och mörkrött läppstift. Hon tvättade mitt hår så snabbt att jag knappt hann märka det, och kammade sedan igenom det så brutalt att jag har ett blåmärke i bakhuvudet idag. Allvarligt. Okej, blåmärket kanske inte syns, men det gör svinont. Seriöst alltså.

Sedan la hon en handduk på mitt huvud (alltså, hon formade den inte som en turban eller något i den stilen, utan hon la bara en handduk mitt på huvudet) och sa att jag kunde återvända till frisörstolen.

Sedan klippte hon av allt hår och sa bestämt att jag borde använda inpackning för att det var så slitet. Det var väldigt skönt med lite ärlighet, jag har nämligen aldrig fått höra att mitt hår är speciellt slitet tidigare. Hon började sedan RAKA min lugg, vilket var en väldigt spännande upplevelse. Jag höll andan tills jag nästan kissade på mig för att jag inte skulle rycka till, jag ville nämligen inte förlora mina ögonbryn.

Efter detta så borstade hon bort håret i mitt ansikte med en fet jävla borste gjord av en förpackning rostiga 2,5 mm spikar (kändes det som alltså, tack för den peelingen). Ungefär en hundradel av allt hår försvann av denna lilla behandling. När hon började anse sig klar så var det dags att platta håret. Utan värmeskydd eller några andra produkter. När håret hade rykt färdigt slängde hon i svinmycket dust-it i hårbotten på mig så det kändes som att jag inte hade duschat på ett kvartal, ungefär. Hon tog fram någon eterisk gammal olja som luktade svagt av aceton och smetade in det så att det riktigt glänste om håret. Lite sådär som när man inte har duschat på ett kvartal, som sagt.

Sedan var jag klar. Jag såg, enligt min frisör, ut som en "duckkaaaah".

Och jag har fan aldrig varit nöjdare efter att jag klippt mig. Det hela tog ca 25 minuter, vilket är mindre än hälften av den tid som det brukar ta när jag går och klipper bort mina slitna hårtoppar. Helt fantastiskt. Jag ska tamigfan aldrig gå till någon annan och klippa mig. Hon var fantastisk. Jag önskar att hon var min farmor. Om nu min farmor inte redan var så fantastisk som hon är. Men mormor då, hon är ju död och kan lätt ersättas med den här frisören. Inget ont om di döde, men fan det var så längesedan att det där med att tala illa om de döda är preskriberat för längesedan. Inte för att jag nu talar illa om de döda, men ni förstår vad jag menar. Man kan inte ersätta något bra med något annat, för då tror det som är bra att det man ersätter det med är bättre. Men "new is always better", som Barney skulle sagt. Känner att jag kanske svävar ut lite här. Men iallafall. Min frisör. Jag älskar henne. Kanske lite starka ord att använda sådär efter att ha träffat någon i 25 minuter och blivit grovt misshandlad på samma gång, men ändå. Jag tror jag älskar henne.