Jaha, nu har Gustav åkt hem efter att ha varit 24/7-sällskap i över tre veckor, mamma och pappa kollar på Lotta på Liseberg på sinnessjukt hög volym och jag kliar sönder benen och läser bloggar. Ordningen återställd då, med andra ord. Snart kommer Glassbilen. Pappa har försökt skrapa ihop 270 spänn i småpengar och sedlar. Han räknade kronor om och om igen, tömde plånboken, tömde mammas myntfack. Mamma försökte febrilt övertyga honom om att ta kortet istället. Hon erbjöd honom till och med att han kunde få ta hennes bankomatkort och betala med det. Men pappa bara fortsatte samla ihop småpengar, han liksom ignorerade hennes uppmaningar gång på gång. Till slut, när han insåg att det fattades 100 spänn så sa han: "Men det gör inget, jag kan ju betala med kortet.. det är inga problem". Vad som hände sen? Han bestämde sig för att strunta i att köpa pizzor, så att kontanterna skulle räcka. Sjukt värt. Glassbilen kommer säkert inte ens att komma hit, bara för att han har ansträngt så mycket för att slippa handla med kort. (För alla vet ju att det är svinfarligt att handla med kort! Särskilt hos Glassbilen! För Glassbilen är den största lurendrejaren i kommun).

 

Nu har jag jobbat fem dagar, så nu är det bara tre dagar kvar tills jag får vara ledig. Känns bra. Inte för att det är något fel på att jobba, det enda som är fel är att jag är så jävla fast här. Jag vill se lite civilisation. Träffa lite folk. Men ja. Skogen är ju också bra, på sätt och vis. Jag tittar på kalvarna varje morgon på väg till jobbet, jag kan gå runt och se hemlös ut utan att någon tittar konstigt på mig, och jag kan... ja. Nä. Det var inget mer. Det var fan inget mer positivt nu. Det är flugor överallt, allergin är inte av denna värld och mina föräldrar spränger snart min trumhinna med Nanne Grönwalls skrikiga jävla sångröst trots att jag sitter i ett annat rum.

 

För övrigt så är det en ur personalen på jobbet som använder frasen "Jo, jo men så är det ju", i varannan mening. Jag kan inte släppa det. Nu säger jag också det, hela tiden! Kan inte sluta. Jo, jo men så är det ju. Det funkar ju som svar på allt. "Ja, jo, men så är det ju". Eller hur?"

 

NU KOMMER GLASSBILEN! NU SKA PAPPA HANDLA KONTANT!