Inte för att förstöra torsdagstämningen men... fan vad folk dör hela tiden. Det är så sjukt obehagligt. Man kan inte bli annat än nedstämd. (Man... jag. Många.) Och det är så nära, hela tiden. Ja, jag säger väl som mamma: "livet är väl bra skört" (hon har mantrat det hela eftermiddagen).

 

 

De senaste dagarna har jag återupplevt minnen. En massa minnen. Bra och dåliga. Känslor som kommer tillbaka. Jag tänker att kanske måste jag få gå igenom det här nu, för att sedan bara lämna det. Men grejen är den att jag lämnar aldrig något. Alla de människor jag på något vis har lärt känna fastnar inuti mig. Jag trampar omkring bland fotografier, samtal, möten, dörrar som öppnas, fester, somrar, danser, leenden, promenader, sms, första intryck och kindpussar. Och mitt i allt så hittar jag mig själv. Eftersom jag är sentimental av rang så kan jag inte slänga minnen. Kan man ens det, om man vill? De bara finns där. På gott och ont. Kan jag sortera in dem i ett album, stänga igen det och öppna det om 20 år? För jag vill vara nu, nu. Sorterar vidare. Städar garderoben. Slänger ner alla kläder som påminner om dig i en kartong som jag sedan tejpar igen och ger till bättre behövande. Inte för att det spelar någon roll, men ... jag vill vara nu, nu. Men minnen svalnar av med tiden. Kanske blir jag kallare. Kanske blir jag mer distansierad. Självklart, Cecilia. Självklart är det så. Självklart blir du det. Du kommer vara hjärtlös när du fyller 30. Men hellre det än det där känslokaoset som jag inte kan hantera alls. Nu stänger vi albumet för idag. Tack och godnatt.

 

Ps. Dö för fan inte. Ta det försiktigt. Lova det.