Jag har alltid varit fantastiskt bra på att underhålla mig själv. Ge mig ett papper och en penna och sedan kan jag sitta en hel kväll utan att ha det minsta tråkigt. Börjar jag läsa en bok så är jag nöjd i två dagar. Igår köpte jag en boll. En fotboll. Kan ha varit mitt bästa köp på väldigt länge. Jag hade glömt bort hur fort tiden går när man står och poänglöst försöker hålla bollen i luften med motorik som en tvååring. Men såntdär är svårt när man inte längre bor på landet. De senaste åren har det sakta flyttat in en rastlöshet hos mig som jag får svårare och svårare att hantera. Jag kan inte ta det lugnt längre, och jag kan inte koncentrera mig på något eftersom det finns så mycket som man "borde" göra. Det märktes tydligt igår, när jag för första gången på 2 månader befann mig på landet. Vilken fantastisk dag! Huvudet fick vila, på riktigt. Det behövs, för även när jag sitter i mitt lilla rum och försöker ta det lugnt, så finns allt så nära att det är omöjligt att koppla bort. Folk, plugg, nationer, krav, fest, städning, mail, Facebook, köket, ångest, allt det där. Och hela tiden den där känslan av att man egentligen borde göra något annat - bara för att man kan. Borde dricka öl och gå på fest, borde plugga eftersom biblioteket är öppet och nära, borde gå på museum, borde kolla in den där utställningen, borde träffa folk, osv. Det finns för nära. Antingen gör man allt det där, eller så åker man ut till en lugn plats där man bara kan vara. Jag vill inte ha det där jävla mellantinget längre, där jag alltid fastnar. Där inget blir gjort, varken vila eller nytta eller nöje.