Jag måste nog erkänna en sak idag. Jag har alltid hatat själva tanken på att blanda ner frukt i mat. Typ folk som slänger ner banan i tacos och de som tycker att mandariner passar utmärkt i sallad och sån skit. Faktum är att jag nog till och med har föraktat frukt-i-mat-människor. Jag har inte förstått grejen. Det har äcklat mig.

Sedan kom Sofie, som jag tidigare trott var min allierade i fruktimat-hatet, och berättade att hon gillar ananas på pizza. Jag kunde inte riktigt ta in den närmast chockartade informationen utan avfärdade det mest med en suck och ett "men du är ju sjuk i huvudet", eller något dylikt. Minns inte riktigt hur jag reagerade, det var som i en dimma, men jag antar att jag kan ha yttrat något sådant.

I vilket fall som helst, så har jag de senaste dagarna förlikat mig med tanken om att bära detta hat alldeles själv. Jag menar - alla verkar ju gilla kyckling och banan och fan vet väl allt man tycks kombinera nu för tiden. Äpple i köttfärssåsen och kiwi till makaronerna. Folk slänger ner rivet apelsinskal i korvgrytan tycker att de är exotiska när de äter vindruvspaella. Ja, inte faaaaaaaaan vet jag vad ni håller på med men fram till idag har jag sett er som mina fiender. Såna sjuka beteenden har jag hållit mig ifrån, vänligt men bestämt.

Ja, fram tills idag då, som sagt. Idag åt jag mangosallad till min korv och potatissallad. Och fyfan vad gott det var.

Förlåt för att jag hatat er så länge.

Vänliga gäspningar (hälsningar enligt autocorrect)

En f.d fruktimathatare.