Är det normalt att jag försöker tvinga Gustav att prata med mig i telefon? Idag när han började avrunda samtalet drabbades jag av smärre panik och ropade "NEEEEJ! Kan du inte berätta något?!", (fortsatt med "men vad som helst!).

Jag vet inte. Kanske är jag lite pratsjuk. Heter det så? Eller så kanske jag bara saknar honom. Det åter väl stå att se (jo, man säger så!) hur pratsam jag är när min mor kommer hem. Kanske inte så väldigt, eftersom jag vet vad vi kommer prata om konstant 8 veckor framöver. Möhöhö, jag kommer bli sjuk i huvudet av det här. Kommer säkert sluta med att jag går runt på stan och spanar efter skröppliga människor som ser ut att vara i behov av lite hjälp. Men det kanske behövs det också.

Annars då? Jo, jag drog på mig snickarbyxor när jag kom hem, hoppade i foppatofflorna och gick ut i garaget. (Ja, ni hör ju hur jag har det?!). Jag har precis grundmålat årets midsommarskylt. Den kommer bli fucking amazing. (När ska jag sluta använda löjliga ord när jag skriver? Jag vet inte. Men min töntighet kommer direkt från hjärtat.)

Parenteser förresten, är inte det kul?

Nä. Nu ska jag googla hippiemotiv och gå ut och börja måla.

Väl mött.

(Okej, där gick gränsen.)