Det här med valborg har känts så avlägset. De personer som jag har spenderat de senaste två årens valborgar med har jag inte umgåtts med sedan i juli. Det är snart ett år sedan! Så, jag har inte haft några planer för valborg detta år. Jag har fortfarande inga planer, men jag ska vara full och glad i eko-parken iallafall. Så mycket är planerat. Eventuellt går jag omkring och letar efter er någonstans med en öl i handen. Välkomna mig då, tack.

För mitt liv och min bekantskapskrets eliminerades liksom förra året. Jag har fortfarande kvar mina riktiga vänner, men inga av dem bor i Uppsala längre. Jag umgås, förutom med Gustav och hans polare då, med ca 2 personer i den här staden. Det har inte slagit mig på riktigt förrän ganska nyligen, att jag inte har nå folk att hänga med längre, och det är skittråkigt! Jag har tänkt att jag är trött på Uppsala, att jag är trött på studentlivet och visst, möjligtvis till viss del. Men det handlar nog snarare om att jag är lite bitter över att allt har blivit som det blev. Första året hade jag en del vänner, men vi var så olika att när första året var slut så hängde vi inte alls med varandra längre. Andra året flyttade en av mina bästa vänner hit, och då var vi tre personer som umgicks konstant. Jag träffade min dåvarande pojkvän och allt var skitbra.

Ett halvår senare var det höst igen, jag insåg att jag aldrig ens varit kär i den där personen och vi gjorde slut. Men fram tills i juli förra året hängde vi som bästa vänner. Jag blev kompis med hans kompisar. Visst var det lite kaos från och till (ganska mycket på slutet) och det hela slutade i att han sa upp kontakten med mig. Därför har jag heller inte träffat en enda av dessa personer sedan dess. Jag har blivit inbjuden till en del fester, men det känns som om det vore respektlöst av mig att inte respektera hans val. Och i grund och botten är det HANS vänner, inte mina.

Och i augusti förra året träffade jag Gustav. Det var en bra höst. I januari flyttade Mitra. Och även om vi umgicks mindre och mindre hela tiden ungefär, så blev det ändå så mycket tommare än jag trodde att det skulle bli. Det var liksom ändå någon där i närheten, någon som jag känner sedan länge och tycker mycket om. Och även om vi inte umgicks så mycket så visste jag att det fanns någon där!

Men nu är det visst inte så längre. Mina senaste två valborgsmässoaftnar har varit så sjukt bra. Börjat med champagnefrukost på taket på morgonen, och fortsatt med öl och musik i en soffa i eko-parken. Detta följt av grillfest i Flogsta. Jag kopplar liksom ihop valborg och mitt liv de senaste åren med just den dagen. Men vafan. Det är sånt som händer. Folk försvinner, som de skulle ha sagt i Smala Sussie. Men jag är inte en sån som har flyktiga bekantskaper. Jag vill ha kvar mina vänner. Det tar rätt lång tid för mig att bli kompis med någon. Jag brukar tro att jag är skittråkig och dålig som person, men det kanske handlar minst lika mycket om att jag har svårt att släppa in folk. Jag har fan skitsvårt för att skaffa kompisar!

Så vafan. Bli min kompis nu. Jag är rätt snäll och rolig när jag inte är för bitter på livet. Jag är kanske inte är helt normal eller sådär men det är okej det med. Jag kompenserar genom att bjuda på mycket cupcakes. Ba så ni vet.