Jag råkade höja min medlemsavgift till Amnesty med 20 spänn igår. Jag är lite för svag för mänskliga rättigheter. (Haha.) Jag kompenserade genom att nyss ringa och säga upp tv-helvetet. Tråkigt nog har de en uppsägningstid på tre månader. (Det vill säga ungefär lika lång tid som det tar att komma fram till en riktig människa i tele2:s kundtjänst.)

Försöker även få tag i en tant på Akademiska idag. Hon svarar liksom inte. Jag kommer till växeln hela tiden. Killen i växeln hatar livet minst lika mycket som jag gör. Han är skitsur.

"Jag ser att du har ringt tidigare, DU KANSKE KAN PROVA SENARE?!

"... eh ja, men när slutar hon? klockan är ju fem i fyra! men hon slutar väl fem då, antar jag?"

"Ja inte vet väl jag vi får inte in uppgifter om sånt", suckar killen bittert.

Jaja. Fakk jo då. Hatar telefoner. Hatar att prata i telefon. Önskar att den där telefonuppfinningen kunde uppfinna tillbaka sig själv. Tänk att uppfinna att något försvinner. Nästa gång jag ringer och inte kommer fram ska jag fråga om jag kan få ta över hans jobb. Eller just det, jag hatar ju telefoner. Fast ännu mer än telefoner hatar jag att inte ha något jobb. (Och detta är icke kausalt relaterat, så ni vet.)