Jag slits mellan att vara glad över hur saker och ting är just nu eller att vara ledsen över hur saker och ting har varit och förmodligen kommer att bli igen. Jag är orolig i förskott, sur i efterskott och glad i nuet. Det är en jävla balansgång hela tiden, det här med känslor. Och det här med att ha en sig själv att ta hand om. Jag är inte speciellt bra på att ta hand om mig själv. Men jag försöker.. ibland.

Grejen är att jag kommer inte överens med mig själv. Jag skulle gärna vilja göra tusen saker men jag KAN INTE. Jag får PANIK av att tänka på att te.x ha ett jobb utanför studierna. "Guuuu vad slö hon är", tänker ni kanske nu, och det kanske jag är - men jag tror inte att det handlar om slöhet. Jag klarar inte av flera saker samtidigt, flera saker som kräver att jag passar tider, producerar, kommunicerar m. m. Det GÅR inte! Och så tänker jag "men vadå, ALLA andra klarar ju av att plugga 150 %, jobba på kvällarna, söka jobb, skriva insändare i tidningen, supa tre dagar i veckan och ha ett fast förhållande och en katt", varför klarar inte jag det?

Och så klankar jag ner på mig själv. För att jag inte ens kan ta mig för att försöka. De där paniktankarna stoppar mig. Jag klarar det inte! Jag är för mycket kaos. Jag vill inte vara bara kaos, men om jag reducerar kaoset så finns inte jag kvar. Och utan mig själv blir det svårt att göra något över huvud taget. I slutändan känner man sig bara sämst, för om man hade skaffat praktik och ett jobb och ställt sig i den där kön och skickat in den där artikeln så kanske.. så kanske.. livet hade varit lite bättre?

Men det vore ju gött om det kunde vara acceptabelt att vara lite handikappad när det kommer till simultanförmåga. Och det vore ju lite kul om folk kunde ta det lite jävla lugnt någon gång. Det vore ju fint om vi kunde tycka om varandra, men meningen med livet 2.0 kanske helt enkelt är att hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt och samtidigt vara så hälsosam som möjligt, ha så kul som möjligt och vara så snygg som möjligt.

Men hur fan lyckas man med det? Och vad är egentligen bäst?

Det finns inget rätt svar, jag vet. Det som är bäst för mig är kanske inte bäst för dig, du kan ju inte jämföra ditt eget liv med någon annans och dina förutsättningar är inte lika som någon annans och så vidare i en osmaklig kavalkad av svulstigheter och klyschor, döda mig döda mig döda mig...

De tio budorden
1. Du skall icke jämföra dig med politiskt aktiva personer
2. Du skall icke jämföra dig med människor som har ett jobb
3. Du skall icke jämföra dig med folk som många vänner
4. Du skall icke jämföra dig med de som har en egen lägenhet
5. Du skall icke jämföra dig med de som har bäst betyg på kursen
6. Du skall icke jämföra dig med människor som har ett femsiffrigt belopp på banken
7. Du skall icke jämföra dig med personer som gör tusen saker samtidigt
8. Du skall icke jämföra dig med de som flyttat utomlands
9. Du skall icke jämföra dig med de som har ett cv långt som en kortare roman
10. Du skall icke mörda de människor du så avundsjukt jämför dig med. 

Jag överdriver självklart, men måste man inte göra det för att budskapet ska gå fram?
Ni hänger väl med i budskapet va? Jag kan förtydliga:
Jag vill väl också ha en jävla katt!