Jag började visst gråta en skvätt. Tittade precis klart på Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst". Hon är himla bra! Och slutet var värt ett par tårar. Och så gråter jag lite för att min bror aldrig blir frisk, inte ens 110 sjukhusdygn senare så får han vara hemma och inte en enda sekund sedan maj har han kommit undan det onda. Det är inte riktigt rättvist tycker jag, när jag väl orkar tänka efter. Jag tänker inte efter så mycket för jag gillar inte att vara ledsen, men Mia Skäringer säger trots allt att vi ska vara stolta över vår känslighet.
 
Så jag grinar väl vidare då.
Det kanske dröjer till nästa gång så det är väl bäst att passa på när man kan.