Jag känner saker som jag inte orkar känna. Sedan känner jag inget alls, och sedan blir jag sur.
Och så börjar det om. "Nej, nej, nej neeej Cecilia sluta känn såhär" varvat med lite "men varför
känns det aldrig bra Cecilia varför känner du ingenting?" Jag lurar mig själv, tror jag.
Eller så låter jag bara känslorna vara. Det kanske skulle lämpa sig. Eller så börjar jag prata.
Men det är väl försent nu, det borde jag väl ha börjat med för typ 10 år sedan.
Bakfull är jag också, som ett jävla mongo! Och så luktar det spyor. Jävla chipsäckel.