Uppsatsen är i princip klar, skrivs ut och lämnas in imorgon.
Datorn är fortfarande uppfuckad.
Det blåser som ett mongo ute.
Jag överkonsumerar choklad och sitter apatisk mest hela tiden.
Vill göra något, orkar inte göra något, inser att jag inte vet vem jag kan göra något med.

Känner att jag kanske inte är direkt världsbäst på känslohantering.
Jag har varit och träffat Andreas två gånger nu. Båda gångerna har dagen varit helt förstörd efteråt, och dagen efter det lite halvt även så. Blir helt slut i kroppen, trött, trött, trött. För gråta, det är tydligen överskattat. Sånt är jag dålig på. Jag är skitbra på att vara ledsen när jag inte har anledning att vara det, men jag är skitdålig på att vara ledsen när jag får vara det.
Men igår var det riktigt jobbigt. Där ligger han med slangar ner i halsen, bandage över hela kroppen, en ansiktsfärg som inte är det minsta naturlig och med en hals var storlek inte går att skilja från huvudets.
Och ute skiner solen, himlen är blå, människor njuter av våren. Den där kontrasten gör ont i mig. (Jag känner liksom inte att det är orättvist och jag känner ingen oro över att han inte kommer överleva, olyckor händer och kan hända vem som helst, och allt kommer bli bra.) Men det känns ändå. Inuti.
Jag vill försöka måla som det känns, men det blir inte av. Stänger in mig istället. Isolerar. Fokuserar på annat. Men snart har jag inget annat att fokusera på än allt som är jobbigt, allt som jag kanske har förstört, allt som känns, och allt jag borde göra och borde ha gjort.

Nu har jag ätit upp hela mitt chokladförråd på typ två timmar. Känns ganska bra gjort. Det var ganska mycket choklad. Ganska jättemycket. Men det var gott.