Förstår inte riktigt vad jag håller på med för tillfället, för inte pluggar jag då iallafall.
Jag blir så jävla arg på mig själv, samtidigt så förstår jag varför jag är helt apatisk.
Min uppsats känns liksom så misslyckad, jag önskade att min sista uppsats skulle
bli något bra, något jag skulle kunna få vara stolt över. Istället kommer det bli min
största anledning till skam. Men vafan, det är som det är. Det största problemet just
nu är att lyckas skriva klart en uppsats som har varken en klar frågeställning, ett syfte,
en analys eller ens är konstvetenskapligt förankrad. JAJJA, tänker ni nu, det kommer
hon ju klara, hon gnäller ju alltid och så ordnar det sig ändå.
Nja. Kanske. Kanske får jag godkänt till slut, eller, jag hoppas verkligen det. Men det är
liksom inte det värsta, det värsta är 1, jag ska försvara min uppsats, kunna förklara
varför jag gjort som jag gjort. 2, jag är missnöjd som aldrig förr. 3, Uppsatsen är inte klar än.

Skitsamma, nu ska jag sluta uppsatstjata. Imorgon blir en heldag i skolan för att få klart skiten.
Eller ja, få klart det viktigaste. Det vill säga ungefär allt. Fan.. fan, FAN!

Och annars då? Jag är så ofokuserad. Känner mig osäker och det gnager lite inuti.
Borde jag kanske veta vad jag vill nu? Borde jag inte åtminstone ha en aning?

Och så lite andra funderingar som vi kanske inte ska prata om så mycket för då blir de på riktigt och jag orkar inte med på riktigt, inte än, inte sen, inte heller i framtiden. (Kanske kan jag skrapa ihop till mitt leverbröd genom att jobba som professionell rimmerska?)

Näe, men jag tänker lite på en sak. Hur kommer det sig att det finns så många människor som är jättesociala, gulliga, har sjukt mycket kompisar, och när man väl börjar lära känna dessa människor så visar det sig att de typ har vääärldens sämsta självkänsla? Jag tror ibland att jag har dålig självkänsla liksom, men det är ju ingenting i jämförelse med vissa andra.

Och jag är inte riktigt säker på om jag orkar hålla på och bekräfta någon annan människa, även fast jag kanske gillar personen ifråga? Är det värt det? Det känns mest irriterande. Styr upp din egen jävla självkänsla liksom, fatta själv? Om man inte skulle vilja träffa någon så undviker man väl det bara? Hur svårt är det att förstå att de flesta människor faktiskt fattar sina beslut utifrån vad de själva vill? (Eller jag kanske har fel här också? Jag är trots allt en aning naiv..)

Jaja, vi avslutar med en fin dialog som jag hade med min granne över en kopp kaffe idag. Vi satt och tittade på 16 years and pregnant och suckade ikapp och störde oss, vi är ganska bra på att trigga varandra till att bli irriterade och prata om hur mycket allt suger.

Jag - Alltså jag förstår kanske att man vill ha barnet om man är i ett fast förhållande och verkligen är kär och gärna är lite äldre också iochförsig, men när man blir gravid med nån random som man inte är tillsammans med? Eller om man inte ens vet vem pappan är? Jag skulle fan aldrig klara av att göra det!
Min granne - ja....det var ju skönt att höra att du tänker så.
Jag - Ja fast alltså om det av nån anledning skulle vara du som var pappan till mitt barn så skulle jag ju fan behålla ungen bara för att jävlas med dig.

Fniss.