jag är liksom inte alls en sådan tjej som behöver speciellt mycket kramar och närhet och först nyligen har det börjat kännas naturligt att kramas när jag säger hejdå till någon men när jag är i din närhet blir behovet av det större, och jag kan liksom inte låta bli att ställa mig lite extra nära och jag kan liksom inte låta bli att se på dig och fundera på vad som finns där inuti. vad fan finns där inuti? jag skulle vilja riva bort ett par lager av tapeter och slipa bort all yta bara för att se vad du gömmer där, och sedan skulle jag antagligen inte vilja något mer. för jag vill aldrig ha sanningen, jag vill bara se människor för vad de verkligen är. sedan ångrar jag mig. det ser alltid så mycket bättre ut från utsidan. jag vill inte ha dina problem och jag vill inte veta vad du tänker. jag bara tror att jag vill det. kanske har jag valt fel utbildning, jag skulle nog ha pluggat till psykolog. dessvärre är jag inte tillräckligt smart för att kunna hjälpa andra människor. och dessvärre är jag inte tillräckligt sympatisk för att någonsin kunna stanna därinne, i någon annan. någonsin.