på väg hem i vårsolen funderar jag över
hur jag mår och vart jag står och hur det går
vad jag vill eller snarare vad jag inte vill
och om jag är dålig och isåfall hur dålig och
varför jag inte är glad och så tänker jag
på allt som är bra och så blir jag glad och sedan
blir jag sådär melankolisk igen och om det är
våren, stress, ångest eller tillsatta hormoner
som får mig att känna såhär det har jag ingen
aning om, men det kanske inte spelar någon
större roll. det känns bara lite som att jag har
hamnat på en nivå strax under den vanliga,
och jag trivs där för jag ramlar inte hela vägen
ner längre, men jag kan heller inte längre
klättra allra högst upp. men om jag bara inte tänker,
om jag bara bara gör. så blir det nog..
bra?