Jaja, annars då? Berättar om mina problem för mamma och hon säger "MEN CECILIAAAAA!", suckar och låter på rösten som att det inte alls kommer gå bra. Jag berättar att jag blev godkänd på uppsatsen och hon säger "men vad dåligt" men hon menar inte att jag är dålig hon menar något annat men samtalet blir konstigt och jag säger skitsamma gång på gång. Hon uppdaterar mig om hur det är med min bror och låter trött på rösten när hon upprepar alla ord hon har sagt så många gånger den senaste tiden. Mamma är nog trött i själen. Jag vill ge henne något fint men jag har inget fint att ge för allt det fina som fanns inom mig en gång i form av kreativitet har ersatts av ångest och rädsla inför livet självt. Det är så det fungerar med livet, med ångest kommer hopp, med glädje kommer meningslöshet, med kärlek kommer förtvivlan och med tveksamhet kommer apatin. Jag är en sådan tveksam människa. Eller så förskönar jag bara orden för egentligen är jag nog bara feg och med feghet kommer inget alls.

Och jag ingetalls-dansar i köket i en lägenhet jag aldrig tidigare varit i, i en del av Uppsala jag aldrig tidigare sett, dansar mig in i människors liv och det kanske låter fint men jag kan inte dansa så jag snubblar tafatt in och några sekunder senare smyger jag knappt märkbart ut igen.

Jag vaknar lika sur som vanligt och upptäcker plötsligt att min röst låter otrevlig orden jag säger är nedvärderande och när jag märker det så säger jag förlåt jag är alltid så sur när jag är nyvaken jag menar inte att du är en idiot förlåt och möts helt oväntat bara av kramar och skratt. Det är så konstigt hur olika människor reagerar. Det är så konstigt att jag själv kan bli chockad av vad min röst snubblar fram av ren impuls. Det är så konstigt att jag plötsligt har lärt mig att man måste vara ärlig men vid samma tid ljuger mer än jag någonsin tidigare gjort. Jag ljuger för att slippa ångest, jag ljuger för mig själv, jag ljuger för min kropp, jag ljuger för att bespara jobbiga känslor både för mig själv och andra, och jag ljuger för att jag inte ser något annat alternativ. Det involverar flera saker och jag skäms, men egentligen är ljuga fel ord jag bara säger inte det jag kanske borde säga högt och om det är att ljuga så ljuger folk hela jävla tiden. Och kanske ljuger jag igen, eller så är det här så nära sanningen jag kan komma. Jag vet faktiskt inte.

Om min mors röstläge har rätt så är jag förlorad redan nu, men det finns mycket som vore förlorat om man redan på förhand visste att det var sant. Inget är sant. Inget är förlorat. Om imorgon kommer så är en dag till räddad. Jag vill leva så, men det går tydligen inte. Rädda samhället varje dag kanske inte är så bra men det är skönt att komma bort från verkligheten också då och då, kanske för ofta och kanske förstör jag bara för mig själv men jag ser det inte för jag är för nära mig själv för att se vart jag är på väg så om någon tycker det verkar märkligt just nu eller anser att det är fel på något vis fel väg fel saker jag säger fel känslor jag känner om ni liksom känner på er sånt så kan ni säga till, det är nog bara bra isåfall. Fast det bästa är ändå tystnad. Så är det bara. Och så ljuger jag igen.

Mamma lekte Anden i glaset med sina kompisar igår och hon suckade irriterat efter att hon berättat vad hon fått reda på, själv förstår jag inte riktigt underhållningsvärdet i att leka lekar man inte tror på och som man senare irriteras över men hon får göra vad hon vill, en ande i ett glas hit eller dit och ett glas i väggen eller ett glas på anden eller en and på vinden eller en ett glas i kappan vänder vinden efter anden vänder på glaset och släpper ut anden. Vi tror ju inte, ändå ber vi. Vi tror ju inte, ändå vågar vi inte ställa oss utanför. Vi tror ju inte, och ändå önskar du att gud kunde visa dig vägen. Sluta sucka och börja tro. Eller sluta tro och börja sucka, allt annat är en paradox. Och paradoxer är ju guds påfund, varför skulle han annars ha byggt kvinnan av mannens revben? Logiska resonemang håller inte i religiösa sammanhang, men gud hjälper mig in på sidospår jag inte trodde fanns. Slidospår. Det där var ju roligt, Cecilia.

Godnatt.