Jag har varit arg och ledsen två gånger idag. Arg och ledsen är en jävligt jobbig kombination. Man stampar med fötterna, svär och tänder en cigg men inser efter en sekund att man håller på att börja gråta och så måste man sätta sig ner en stund för att lugna ner sig och sedan försvinner plötsligt både ledssamheten och aggressionerna och ger plats åt känslan som alltid knackar på efteråt: tomheten.

Jag har funderat över om jag har överreagerat. Svaret är ja. Jag vet varför jag blir ledsen egentligen. Jag vet varför jag blir arg. Andra har det så jävla jobbigt, andra människor håller på att dö, andra människor har redan dött av svält, frysit ihjäl.
Och någon ligger på ett sjukhus och kämpar för att orka.

Själv sitter jag på en parkbänk och är skitförbannad när min doktor inte tar mig på allvar och för att mina salvor kostar massa pengar. Men det är inte därför jag är arg. Det är för att det är en omöjlighet att låta livet kretsa kring någon annan än sig själv en längre stund. Och det är inte därför jag är ledsen. Det är för att jag inte kan hjälpa någon förutom mig själv, hur mycket jag än vill.