Ibland frågar människor mig vad jag har för mål. Vad jag vill.
Och jag får alltid panik, till och med ångest i flera dagar - för jag har inget svar på den frågan.
Men jag brukar svara att jag vill vara glad. Sedan skrattar jag bort samtalsämnet.
Men är det verkligen ett sådant dåligt mål?
Jag behöver liksom inte bli chef för moderna museét så länge jag klarar mig och mår bra.
Däremot, om jag var olycklig, så skulle jag antagligen behöva ha en position i livet som
låter bra i andras ögon för att kunna känna mig något sånär nöjd med mig själv.

Ibland önskar jag visserligen att jag hade ett 'kall'. Att jag exempelvis älskade piano så mycket att jag hellre dog än var tvungen att göra något annat med mitt liv än att ägna det åt musik. Jag önskar att jag visste vad jag ville uppnå. Ibland.

Men jag satsar hellre på att vara glad än att uppnå saker. Saker uppnås lite av sig själv,
det känns lite som att man missbrukar sin tid på jorden om man struntar i vägen dit.

Så strunt samma om jag aldrig blir konstnär eller fotbollsproffs, strunt samma om jag går i pension efter att ha jobbat som lokalvårdare i trettio år, strunt samma om jag aldrig får se Afrika, strunt samma om jag inte får bo vid havet, strunt samma om jag aldrig blir höginkomsttagare.

Det gör inget. Så länge jag mår bra.
("Vem fan mår då bra?" kanske är nästa fråga, men den diskussionen tar vi en annan dag.)