Vincent! Jag saknar dina ord. Nu går du med sänkt blick längs de gator som tidigare sjöd av liv. Det enda som finns att se här nu är en värdelös källarcabarét i hus nummer tre och en mager man med långa ben som sakta går gatan upp och ned. En gång fanns där häpnadsväckande statyer av sedan länge glömda män, kvinnor som drack kaffe tillsammans på eftermiddarna och där fanns du, du som läste dina böcker för barnen på vår gata varje kväll klockan sju.

Han talade allvarsamt om kärlek och kärleksfullt om allvar, en gång satt jag hos honom en hel natt medan han tecknade tragiska konstnärsliv med ord jag aldrig tidigare hört. Visst tror du väl på kärlek, frågade han mig varje söndag medan han lät sockerbiten falla ner i koppen. Med en modstulen blick tog jag en klunk av det heta kaffet, brände mig på tungan och skakade sakta på huvudet. Han log gåtfullt och sa precis som vanligt att jag någon dag kommer svara ja.

Hon tog med sig hans favoritporslin, de ljusa gardinerna och hans sorglösa skratt. Böckerna brände han en efter en och formulerade under tiden frågan ”Hur många stygn krävs det för att sy ihop ett hjärta krossat i så många delar att de inte går att räkna?” Han brände frågan, brände kärleken, brände ut en skiva med hjärtskärande åttiotalsballader och satte sig ner för att dö.

Jag ser honom från mitt fönster varje förmiddag, han går i dimman mellan ruinerna och det enda han äter numer är reklampapperet som ramlar ner genom hans brevinkast varannan dag. Han äter orden. Han hade dem, han brände dem, nu förbrukar han dem. Vissa gör vad som helst för att åter igen få ha orden inuti sig för en stund.

Vincent! Jag saknar dina ord.
En lapp ramlar ner genom hans brevinkast.
Ord som tränger sig in i en kropp, för alltid olästa men för alltid kända.
En känsla av saknad i halsen, en känsla av närhet i magen,
och med en känsla av död försvinner orden ner dit alla olyckliga människor till slut hamnar.