Ibland känner jag bara att jag borde vara glad över att det faktiskt finns ett par människor som står ut med mig. Fan vad hungrig jag är förresten. Jag borde äta. Men jag orkar inte. När jag har kommit till den punkten så vet jag att det är illa. Jag står i fönstret och röker och säger "aaah kiss i hjärnan" högt för mig själv och fnissar istället. Illa, illa. Fast jag är ju helt själv så jag kan väl gå runt och vara dum i huvudet för mig själv liksom. Jag skapar låtsassituationer i huvudet och planerar vad jag skulle ha sagt och gjort och sedan skakar jag på huvudet och dansar omkring till dålig musik och svär över mitt jävla liv och sådär. Jag mår illa. Jag måste äta. Jag måste plugga. Jag måste sova. Måste vara duktig. Kan inte vara duktig. Kan bara vara dålig. Kan bara försöka, och det är väl inte så jävla dåligt ändå? Ja, näe, jag vet inte? Vad tror du? Kan det bli något bra av mig också? Jag är tveksam, jag tror att jag borde ha ett uppehåll från allt som har med socialt umgänge att göra. Får för mig att jag bara är tröttsam och jobbig att vara med. Ja, så är det nog. Men jag är rolig också. Och snäll och sådär. Ibland. Nu är jag bara.. sämst. Fan, jag måste sluta ha ordet "sämst" i huvudet hela dagarna. Måste byta ut det mot något bättre mantra. Kanske typ "AAAAHH KISS I HJÄRNAN". Näe, det uttrycket är ganska 2006. Jag vet, ordet "spatial" eller kanske "the pseudo-impressionistic therory"? Eller kanske "styckeindela dina jävla texter ditt mongo?" Sluta vara så tröttsam då om du nu tycker att du är det kanske. Näe, jag är ju såhär. Det är såhär jag är.