Hissmöten fascinerar mig. Jag åker hiss minst två gånger per dag och jag har träffat på en hel del intressanta människor. Ofta tittar de man möter bara bort och man står tysta och väntar på att få komma ur det lilla trånga utrymme man måste samsas i.
Men ibland får man ett stort leende, då blir man lite glad.
Eller ibland så öppnar någon dörren för en, riktigt gentlemannamässigt!
Ibland kan man stå och lyssna på andra människors dialoger. På svenska, engelska, kinesiska, ja... whatever. Eller så lyssnar man på någon som pratar i telefon, det kan vara kul, med tanke på att när jag själv pratar i telefon när jag åker hiss med någon annan så blir jag så otroligt obekväm. Så jag hoppas att andra känner likadant.
Iallafall, det allra roligaste när det kommer till hissmöten, är när man träffar på de personer som envisas med någon sorts hälsning- och avskedsfras. Har ni varit med om det? Hälsningsfrasen kan jag tycka är helt okej. Ett hej, hello, en nick eller ett litet leende. Men att säga hejdå när man går ur en hiss? Jag förstår inte grejen? En gång träffade jag en kines som först sa HELLO, när han sedan gick ur hissen sa han både BYEBYE och vinkade till mig. Lite overkill, eller? Men ändå lite sådär mysigt roligt.
Häromdagen åkte jag hiss med en trevlig kille som också sa något till mig när han gick ur hissen. Min hjärna arbetade verkligen febrilt för att förstå vad han sa och vad jag skulle svara, men eftersom jag verkligen inte hade någon aning och fortfarande inte har, så antog jag att det var något slags "hejdå" på något konstigt språk så jag bestämde mig i min panik att väldigt glatt säga "HEJHEJ!". Funkar väl alltid liksom?

-Bye.
-HEJHEJ!

-How are you?
-HÄEJ HÄEEEEJ!