Jag känner mig liten och stor på samma gång. Kommer det alltid kännas så?
Kommer det alltid nya första gångar, och samtidigt samma sak om och om igen? Intressant liv vi lever, egentligen.
För tillfället lever jag ganska konkret.
Blir rastlös av att inte göra något, förut kunde jag spendera dagar i ensamhet utan att känna så mycket sug efter att göra något.
Nu får jag panik efter några timmar. Det är då man önskar sig en större umgängeskrets, men vafan.
Jag är ganska nöjd ändå. Har träffat lite nya människor, omvärderat ett par stycken i min närhet, trivs ganska bra over all.
Men det är det där med framtiden. Och det är det där med mig själv.
Jag är nöjd, ser möjligheter. Fastnar, får panik. Ångrar mig, ger upp. Startar om.
Kan man leva på en linje?
För nu rider jag på en uppåtvåg, den kommer dala neråt inom ett par dygn.
Jag vet det. Jag känner mig själv såpass bra nu.
En del tycker att det är onödigt att tänka för mycket, på att försöka lära känna sig själva.
Jag kan förstå vad de menar. Samtidigt så är det ungefär det dummaste jag har hört.
Hur ska jag kunna acceptera och lära känna andra, om jag inte ens känner mig själv?
Hur ska jag kunna veta att jag gör rätt val, om jag lever i någon påhittad människas värld?
Jag är jag. Jag är inte den personen andra ser mig som. Det är så lätt att fastna i något sorts omvärldsperspektiv.
Att se sig själv ur hur man tror att andra ser en, och sedan börja där.
Det blir alltid fel.
Inte finns det väl några rätt och fel, för alla människor. Men jag vet vad som är rätt för mig. Lite då och då.
Tills jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen, osv.
Jag hatar det och älskar det.
Kanske är det ingen bra inställning jag har. Jag är alltid på väg, jag söker och kan inte låta bli att prova.
Men jag vågar aldrig ta steget fullt ut. Jag ger upp någonstans längs vägen, varenda gång.
En dag ska jag våga. Chansa på riktigt.
Den dagen bjuder jag på tårta. Pannkakstårta.
Det blir gott.