Jag tror jag måste konstatera en sak.
Jag har en sådan sjukt dålig självkänsla. Jag trodde faktiskt inte att jag hade det. Men. Tyvärr är det nog så.
När jag får bra betyg så är det för att läraren inte sätter betyg korrekt, för att jag har tur eller för att jag läser en enkel kurs. När någon blir intresserad av mig så är det för att den personen inte har förstått vem jag är, eller för att den personen bara är jävligt desperat. Jag tror att jag aldrig kommer få ett jobb, få en lägenhet eller få ett.. anständigt liv. (Jag är mycket medveten om att det inte är något man "får", men min gamla skröpliga hjärna finner inget mer passande ord för tillfället.) Jag har vänner som tycker om mig men jag förstår inte varför. Jag ser mig själv i spegeln och ser bara en jävla massa fel. Det är så jävla sämst. Jag kan inte ta tag i något, jag vågar inte chansa, jag vågar inte ge mig hän. För jag är så jävla rädd för att allt ska gå åt helvete. För det gör det väl alltid för sådana som mig? Ja. Såklart. Jag hatar att känna såhär för när jag hör andra tala illa om sig själva så blir jag upprörd för jag VET ju att de är så mycket bättre än vad de tror att de är! Men räcker jag själv någonsin till, för mig själv? Nej. För jag kan ju inget, jag är ju sämst. Jag måste nog bygga lite självkänsla. Hur gör man det? Jag vet att bekräftelse från andra inte ger ett skit och det har jag aldrig varit ute efter, jag vill tycka om mig själv, som jag tycker om andra. Jag är inte jättepeppad på att stå framför spegeln varje morgon och ljuga fram något om att jag är ödmjuk och har ett gott hjärta. För vi är egoistiska som människor och ödmjukhet är en roll som man kan spela väl eller inte spela alls. Jag gillar teater men inte en dåligt spelad roll. Vart befinner sig den där satans Mia Törnblom när man behöver henne som mest? Självkänsla NU, tack? (Och ja, det är ganska paradoxalt att säga att man vill tycka om sig själv som man tycker om andra för att sedan säga att ödmjukhet inte existerar på riktigt. Såklart existerar det. Någonstans i världen. Sedan är ju inkonsekvens så himla gulligt att det är omöjligt att inte ge vika för också. APROPÅ ATT VARA SJÄLVSTÄNDIG. Apropå att använda caps i helt irrelevanta meningar som avslut på helmobbade inlägg om min stackars tvivelaktiga själ och karaktär. Nej lilla Cecilia, gå nu och lägg dig istället. )