Jag har alltid velat haft en till tjej i släkten, verkligen. Mer mansdominerad släkt än min får man faktiskt leta efter, testosteronet liksom sprutar ut direkt vi i släkten träffas. Och sedan kom det en liten tjej. Olivia. Min kära brorsdotter. Min kära lilla brorsdotter som just nu sitter i rummet bredvid iförd sin blåblommiga klänning och tittar på Törnrosa. Och skriker "ROOSA ROOOSA ROOOSA" oavbrutet. Min kära lilla brorsdotter som skriker "SLUTA", "NEJ", CISSI FÖLJ MED", "JOHO" och "DET ÄR MIIIIN" oftare än någon annan unge jag mött. Lilla Olivia. Lilla Olivia..

Johanna sa "nej, du får vänta" till henne idag, en sekund senare häller hon demonstrativt ut all mjölk ur sitt glas ner på golvet. Sedan ser hon sjuuuukt nöjd ut! En liten bitch, är vad hon är! En liten bitch med rosa princessbricka, hello kitty-tält och som i falsk ödmjukhet säger "Cissi vilken fin kläänniing" fast man innerst inne vet att hon egentligen bara säger så för att manipulera en till att göra som hon vill.

HAhahahahahahahahaha gud vad jag är elak. Jag älskar Olivia, hon är så jävla söt och rolig och pratig och gullig och bäst i världen, men fyfan alltså.. det där efterlängtade flickebarnet kunde väl vara ha ett lite mer hanterbart temperament? Jag blir ju för fan helt nipprig när hon börjar skrika "NEEJ NEEEJ NEEEJ SLUUUTAAA" direkt man råkar lägga en sked fel i hennes lilla låtsastårta. För själv var jag skitsnäll som liten. Lovar.