Vi lever i en vacker värld. Men oftast ser vi bara ondskan.
I allt vackert finns en önskan, om att vi ska se den som den är.
Där finns inga dolda budskap, inga fördömande blickar.
Kärlek finns runt om oss. Kärlek till det estetiskt tilltalande.
Kärlek till de som bryr sig om oss. Kärlek till de vi älskar.
Tänk om vi kunde utvidga den känslan? Tänk om vi kunde visa
det mer? Tänk om vi kunde se bortom alla de vi nedvärderar av
olika orsaker, tänk om vi kunde se bortom alla osäkra själars
murar. Man kan inte spendera sitt liv med att bygga upp en mur
kring sig själv. Men ändå gör vi det. Kanske inte alla, men många.
Den moderna världens problematik. Vi bygger så högt vi kan och vägrar
andra tillträde. Är det så konstigt att vi är så jävla ensamma, egentligen?