Jamensegoddagens. Nu är det visst söndag igen. Ingen rast och ingen ro. Osv. Ingen fara på taket. (Ja, jag har som sagt blivit en gammal kärring på gamla dar).

 

Men hörrni. Jag lägger ner det här nu. Ni finner mig på itmightsoundsilly.wordpress.com tills vidare. Inte för att vi har så mycket intressant att prata om, men nu har jag iallafall en bloggapp som fungerar, tror jag. Och så slipper vi kossan. (Och loveistheanswer är ju ändå himla töntigt, såhär års!) Och ja, it might sound silly alltså. Jag föregriper eventuella fnysningar och hänvisar istället direkt till en av White Stripes bästa låtar, HOTEL YORBA!

 

Well it's 1 2 3 4
Take the elevator
At the hotel yorba
I'll be glad to see you later
All they got inside is vacancy

 

It might sound silly
For me to think childish thoughts like these
But i'm so tired of acting tough
And i'm gonna do what i please
Let's get married
In a big cathedral by a priest
Cause if i'm the man that you love the most
You could say i do at least

 

 

 

 

 

Igår pratade jag och en gubbe om Spanien. Jag berättade att jag varit i Barcelona, och han tyckte det var så roligt att jag hade sett den fina kyrkan Sagrada Familia, som ritades av den fantastiska spanska arkitekten Gaudi. Idag fortsatte vi på det samtalet:

 

Han - Jaa, tääänk att du vet så mycket om konst och sådär.. Vad var det han hette nu, arkitekten? Var det Daudi?

Jag - Njaa nästan, Gaudi!

Han - Jaha ja, det var Daudi ja.

Jag - Njäää Gaudi!

Han - Jamen säger du det: Claudi!

Jag - GAUDI!

Han - Ja, Claaaudi!

Jag - Det börjar på G: Gauuuudiiii!

Han - Jaså var det så, på T säger du, Taudiiii!

Jag - Mjaa, fast G, G som i GUSTAV! GAUDI!

Han - Jahaa säger du G, ja så var det förstås. GLAUDI! Ja-aa vad roligt, det låter som en riktig italienare det.

 

<3

 

Jag har mina egna små smarta sätt att spara tid. Jag släcker exempelvis lampan medan jag låser upp dörren på toaletten. Då slipper jag ju göra det när jag är på väg ut. Smart va? Jag tjänar säkert en nanosekund per tillfälle. Fast egentligen ligger jag nog back, för ganska ofta så händer det sig att jag råkar släcka lite för tidigt och sedan måste leta efter låset i mörker.

 

Jaja. Häromdagen torkade jag händerna före jag tvättade dem. Det var väl att ta effektiviteten till en ny nivå, tyckte jag. Men vet ni vad jag gjorde igår?

 

Jag drog upp tröjan och knäppte upp byxorna på vägen till toaletten. PÅ JOBBET. Jodåsåatteh. Jag kände mig ganska glad över att ingen var i samma rum just då. Särskilt eftersom jag, när jag upptäckte min idioti, började prata och skälla på mig själv. Sedan kom jag på att jag pratade högt, samtidigt som jag hade byxorna uppknäppta. Och så började jag fundera på att skippa de där små försöken till att effektivisera min tillvaro.

 

Ja. Därför har jag bestämt mig för att låta saker ta den tiden de tar. Imorse körde jag exempelvis bakom en lastbil hela vägen till Söderbärke. Inte alls för att jag var för rädd för att köra om, utan för att jag inte hade bråttom. Precis så var det. För inte skulle väl jag, som snart haft körkort i fyra år, vara rädd för att köra om en lastbil. Nä, så illa är det inte. Inte alls.

 

Idag drog jag och mamma på en shoppingrunda på Kupolen. Nu är jag 500 kronor fattigare, men så även en klänning, ett par strumpbyxor, en deo, ett paket allergitabletter, ett par byxor och ett lypsyl rikare. Och det är ju bra. Känns fint att materialisera sina tillgångar ibland. Så man vet att de finns, liksom.

 

Näääääää fyfan, imorgon jobbar jag för åttonde dagen i rad, och på fredag ska jag ta igen varenda missad sekund av morgonsömn. Blir bra det. Godnatt!

 

 

Ps. För övrigt hatar jag blogg.se nu. Verkligen. Bloggappen har inte fungerat på ca 2 månader och varenda gång jag försöker läsa bloggar har den där jävla kon tagit sig in i serverrummet. Vafan, kan de inte skicka kossan till slakt? Den tycks ju mest vara till besvär. Jag måste nog byta blogg. Börjar bli dags för det. Men vad ska jag byta till då? Mina kunskaper om bloggande är begränsat till blogg.se och blogspot. Och jag vill helst hålla mig borta från båda dessa sidor. Tips mottages tacksamt.

Idag har det varit en fröjd att jobba. Mestadels iallafall. Om man fokuserar på det som är bra, så försvinner de stunder då allt går dåligt ganska fort. En man sa till mig idag att jag var en underbar flicka som pratade med honom. Är det inte sjukt, egentligen? Han blir förvånad och glad när någon orkar stanna och prata med honom en liten stund. Jag blev tackad om och om igen för att jag spelade lite piano för mina favoritgubbar efter lunchen, och de log mot mig sådär jävla genuint att jag fick ont i hjärtat. Som om det vore höjdpunkten på deras dag, eller något sånt.

 

Och så finns det förstås de som nästan alltid är på dåligt humör. De som tycker att allt man gör är fel. De som säger "det kommer mer regn" när man med ett leende drar upp persinennerna och säger "det är sol idag!" Men när man har försökt i en evighet, och till slut lyckas få ett litet leende av en person som oftast är allvarlig och negativ, då är det liksom min höjdpunkt på dagen också.

 

Och ja, vi kanske har lika innehållslösa liv, jag och pensionärerna.

Så kan det mycket väl vara. Men spela roll då. Vi kan väl glädja varandra.

 

 

Jaha, nu har Gustav åkt hem efter att ha varit 24/7-sällskap i över tre veckor, mamma och pappa kollar på Lotta på Liseberg på sinnessjukt hög volym och jag kliar sönder benen och läser bloggar. Ordningen återställd då, med andra ord. Snart kommer Glassbilen. Pappa har försökt skrapa ihop 270 spänn i småpengar och sedlar. Han räknade kronor om och om igen, tömde plånboken, tömde mammas myntfack. Mamma försökte febrilt övertyga honom om att ta kortet istället. Hon erbjöd honom till och med att han kunde få ta hennes bankomatkort och betala med det. Men pappa bara fortsatte samla ihop småpengar, han liksom ignorerade hennes uppmaningar gång på gång. Till slut, när han insåg att det fattades 100 spänn så sa han: "Men det gör inget, jag kan ju betala med kortet.. det är inga problem". Vad som hände sen? Han bestämde sig för att strunta i att köpa pizzor, så att kontanterna skulle räcka. Sjukt värt. Glassbilen kommer säkert inte ens att komma hit, bara för att han har ansträngt så mycket för att slippa handla med kort. (För alla vet ju att det är svinfarligt att handla med kort! Särskilt hos Glassbilen! För Glassbilen är den största lurendrejaren i kommun).

 

Nu har jag jobbat fem dagar, så nu är det bara tre dagar kvar tills jag får vara ledig. Känns bra. Inte för att det är något fel på att jobba, det enda som är fel är att jag är så jävla fast här. Jag vill se lite civilisation. Träffa lite folk. Men ja. Skogen är ju också bra, på sätt och vis. Jag tittar på kalvarna varje morgon på väg till jobbet, jag kan gå runt och se hemlös ut utan att någon tittar konstigt på mig, och jag kan... ja. Nä. Det var inget mer. Det var fan inget mer positivt nu. Det är flugor överallt, allergin är inte av denna värld och mina föräldrar spränger snart min trumhinna med Nanne Grönwalls skrikiga jävla sångröst trots att jag sitter i ett annat rum.

 

För övrigt så är det en ur personalen på jobbet som använder frasen "Jo, jo men så är det ju", i varannan mening. Jag kan inte släppa det. Nu säger jag också det, hela tiden! Kan inte sluta. Jo, jo men så är det ju. Det funkar ju som svar på allt. "Ja, jo, men så är det ju". Eller hur?"

 

NU KOMMER GLASSBILEN! NU SKA PAPPA HANDLA KONTANT!

Hej helgen. Kul att du är här. Nä. Det är mest jobb och regn. Men det passar bra ihop, ändå. Förutom när man måste vara utomhus. Som jag måste vara lite då och då. Men annars så.

 

Det var fest här hemma igår. Jag väckte Gustav kl 13.45 idag. Jag fixade frukost och alvedon. Sedan spydde han och gick och la sig igen. (Är inte alls skadeglad. Inte alls*) Själv är jag minsann inte ett dugg bakfull, eftersom gick upp kl halv sex imorse och körde bil till jobbet. Jag körde nästan på en skabbräv eftersom jag halvsov den första milen. Hade väl mest varit en god gärning att köra på det där så kallade djuret, men jag har sett tillräckligt mycket roadkills de senaste dagarna.

 

Förresten, vet ni var ap-mamman och ap-pappan träffades första gången?

 

På apoteket. Såklart.

 

 

Igår mötte jag en granne på väg hem från Smedjebacken. Vi möttes på en liten liten skogsväg. När jag såg bilen komma så tänkte jag att det är bäst att bromsa fort! Och vad gör jag? Jag trycker på fel pedal och gasar istället. Lämpligt! Det är sånt som inte riktigt får hända, känner jag. Mitt körkort borde dras in. Jag är en trafikfara! Men idag var jag asduktig och startade i backe och massa grejer. (Ni vet, såntdär grundläggande man får lära sig på körskolan, som jag tydligen fortfarande är rätt kass på).

 

 

NEHEEEEJ NI. Nu ska jag ägna mig. Förresten, en snabb fråga bara. Hur vanligt är det att man upptäcker otrohet genom att mannen har läppstift på skjortan? Det känns så jävla... dallas. Eller nåt.

 

 

*HAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

 

 

Det står visst lite stilla med bloggandet för tillfället. Men jag har inte så jävla mycket att säga heller. Nu är jag ledig en vecka, sedan jobbar jag en vecka. Sommaren är väl typ slut sen, eller? Den kanske visserligen inte ens har börjat än ...

 

Imorgon åker jag och Gustav till Norrland. Jag ska bada i havet. Och på äventyrsbad. Det har visst öppnat en jättestor godisaffär i Örnsköldsvik. Det är nog den som lockar allra mest.

 

Just nu är jag i ett ganska extremt behov av lite ensamtid. Mamma pappa bror svägerska barn pojkvän katten tanter farbröder och vetefan allt tar lite på min energi. Och på mitt humör. Men nu ska jag sluta sura. Jag tar ett glas vin istället.

 

 

 

Inte för att förstöra torsdagstämningen men... fan vad folk dör hela tiden. Det är så sjukt obehagligt. Man kan inte bli annat än nedstämd. (Man... jag. Många.) Och det är så nära, hela tiden. Ja, jag säger väl som mamma: "livet är väl bra skört" (hon har mantrat det hela eftermiddagen).

 

 

De senaste dagarna har jag återupplevt minnen. En massa minnen. Bra och dåliga. Känslor som kommer tillbaka. Jag tänker att kanske måste jag få gå igenom det här nu, för att sedan bara lämna det. Men grejen är den att jag lämnar aldrig något. Alla de människor jag på något vis har lärt känna fastnar inuti mig. Jag trampar omkring bland fotografier, samtal, möten, dörrar som öppnas, fester, somrar, danser, leenden, promenader, sms, första intryck och kindpussar. Och mitt i allt så hittar jag mig själv. Eftersom jag är sentimental av rang så kan jag inte slänga minnen. Kan man ens det, om man vill? De bara finns där. På gott och ont. Kan jag sortera in dem i ett album, stänga igen det och öppna det om 20 år? För jag vill vara nu, nu. Sorterar vidare. Städar garderoben. Slänger ner alla kläder som påminner om dig i en kartong som jag sedan tejpar igen och ger till bättre behövande. Inte för att det spelar någon roll, men ... jag vill vara nu, nu. Men minnen svalnar av med tiden. Kanske blir jag kallare. Kanske blir jag mer distansierad. Självklart, Cecilia. Självklart är det så. Självklart blir du det. Du kommer vara hjärtlös när du fyller 30. Men hellre det än det där känslokaoset som jag inte kan hantera alls. Nu stänger vi albumet för idag. Tack och godnatt.

 

Ps. Dö för fan inte. Ta det försiktigt. Lova det.

Fyfaaaan vad jag har varit onyttig idag. Det känns, för jag har både ont i magen och ont i huvudet. Vi åt Mcdonalds till lunch, kakor till fika, fryspizza till middag och massa godis efter det. Det känns inte helt okej. Men sedan har jag varit ganska aktiv också. Jag och mamma har haft en heldag med William och Jonathan. Jag har åkt rutchkana (i särklass det värsta ordet att stava.. rutschkana? ruschkana? ruschikana? fyfan, jag orkar inte ens googla det) RUTSCHKANA (okej, jag googlade). Och så har vi varit på utflykt till Blåkullsberget och letat kristaller. Ungefär såhär lät det:

 

- Jag har hittat ett jättebra ställe här!

-Jag har hittat flest!

-Nej jag har hittat flest!

-Men jag har hittat finast!

-NEJ DEN HÄR ÄR FINAST HITTILLS!

-Woooåååååhåååå kolla hääär det är fullt av kristaller!

-ÅÅÅÅHH SHIT farmor kom hit och kolla!!

-Titta jag hittade en heeelt genomskinlig!!!!!!

 

Ja. Ungefär så. Det var trevligt. Jag var mest rädd för björnar. Vi hittade nämligen färskt björnbajs på stigen. Det var blåbär i bajsen. Fan vilken sämst matsmältning björnar måste ha förresten. De verkar komma ut hela. Jonathan hällde ner sina kristaller i hallonsodan. Tankspridd pojke, det där. Sedan kom han hem med ett par helt vanliga stenar också. Men det är väl sånt som händer en sinnessjukt överenergisk 6-åring, antar jag. Jonathan har tappat två tänder, han har sju tjejer och två myggbett på rumpan. William börjar trean i höst så han är tydligen för stor för att berätta om tjejer. Däremot berättar han att guld inte är magnetiskt, att månen påverkar vattnet, att 15 x2 är 30, att han kan spela schack och att han har tre ärr på kroppen.

 

Jag har tränat idag, förresten. Ville bara säga det. Jag sprang 3 km utan att gå. Sprang utan att gå, alltså. Det är vad jag försöker göra. Springa till gå. Monopol. Osammanhängande. Ovidkommande. Försigkommen. Avig. Evig. Ave Maria.

 

Nä. Nu ska jag läsa bok och sova. I övermorgon kommer Gustav. Det ska bli kul. Då ska vi nog dricka vin, eftersom det är vårt enda gemensamma intresse. Ja, det och att  äta mat och annat onyttigt då. Så det ska vi nog också göra.

 

Godnatt.

 

r a