Jag lever livet. Jag försöker ta tag i det. På riktigt. Har ringt ett jobbigt samtal, skrivit upp hela mitt schema och anmält mig som volontär på en konstfestival. Det blir nog bra. Skriv det i cv:t va. "Jag gör saker ibland. Saker som jag borde ha gjort för ett halvår sedan". Anställd. Diwwwäääkt.

Annars då? Jotack, alla söta förkylda barn på tåget har förmodligen gjort mig förkyld. Pissbarn. Hur kan de vara så söta och så smittsamma på samma gång? Nejdå, jag skyller inte på barnen. Jag skyller på föräldrarna. De är ju trots allt inte barnen som har tvingat sina föräldrar att trycka in kroppsvätskor i varandra så till den grad att mammans mage börjar växa. Helt sjukt egentligen, eller hur?

Min hjärna är högst ovettig idag, känner jag. Den kommer garanterat inte tillföra något vettigt till världen. Inte min kropp heller. Den är obrukbar. Trött. Imorse klockan sju satt kineserna i köket och inmundigade en festlig morgonmåltid. Nivån på deras samtal (antar jag, min kinesiska språkbrist till trots) var ungefär på samma nivå som en förfest på drinkorexi-förbundet. Antar jag där också. Jag gör många antaganden. Ogrundade. Om bara "forskare på Uppsalas universitet" kunde göra något vettigt någon gång, så skulle också jag ha något att grunda mina antaganden i. Men icke.