Jag ljuger och säger att orden försvunnit, när de egentligen har varit här hela tiden. De ligger och ruvar, men de är ännu för svaga för att göra sig synliga. En dag ska jag skriva något stort, tänker jag och gömmer några meningar i mitt undangömda bo. En dag kommer de att växa upp och bli till formuleringar så välskrivna att Kierkegaard skulle få existentiell ångest över sin existentiella ångest av att läsa dem. (Om du läspar så får du mer än gärna göra mig nöjet att försöka läsa föregående mening högt.)

Men vem är jag att ha sådana drömmar, när jag inte ens kan skriva om vad som pågår i mitt huvud? När jag inte ens kan berätta om hur nattens drömmar fick mig att känna? Jag drömde att min familj låste mig ute, under en hel natt stod jag i iskall vinterkyla och såg mina föräldrar och syskon äta middag och samtala i ett fladdrande varmt sken av tända ljus. Utanförskap, skulle jag kanske vilja kalla det om jag var tvungen att väcka ett av de där små spirande orden ur dess bo.

Jag letar skrivbord på blocket, för jag vill ha lådor att gömma mina tankar i. Jag vill öppna, stänga, fundera, reflektera, gömma, para ihop, ignorera och glömma. Ikea förstår sig inte på skrivbord. Kamprad kan sälja en livsstil, men han kan då fan inte sälja ett skrivbord till mig. Det finns nog inget jag hatar så mycket som minimalism. Ikeas skrivbord är definitionen av minimalism. DU FÖRSTÅR JU INGENTING, skriker jag så högt jag kan, så att det kanske kan höras ända ner till Schweiz. "Ni förstår ju ingenting, fröken Larsson" ekar väggen. "Jag är en vägg, skrik inte åt mig". "Minimalismens era är över", viskar jag och väggen svarar "jag vet, men det spelar ingen roll så länge Ikea säljer skrivbord som ser ut som Mies van der Rohes Farnsworth House". "Eller hur", fnissar jag i stilla samförstånd.

Man kan inte leva på en linje, säger jag till mig själv, och undrar samtidigt om det kanske kan vara så att kvadraten faktiskt är roten till allt ont här i världen.