Och jag har hunnit träffa alla jag ville träffa, i några sekunder åtminstone. Eller okej, jag har inte träffat farmor och farfar men jag kanske hinner om jag inte åker hem idag.

Jag råkade missa att ta emot Olivia igår när hon hoppade från ett bord så hon dunkade ner hela huvudet i golvet och började vrålgrina. Jag är verkligen inte bra med barn. Men jag fick till slut både kram och puss när vi skulle gå så jag antar att hon inte hatar mig allt för mycket. Häromdagen hade hon tydligen sparkat ner det sandslott som Tommy gjort åt henne, och när Tommy sagt till henne att han blev ledsen så hade hon svarat:

"Ta't lugnt lilla gumman, ta ett äpple så blir det bra sen."

Kan vara den bästa kommentaren från en tvååring jag har hört i mitt liv.

Och Troy var också jättesöt. Och liten! Fem veckor gammal. Bäbis. Jag är tjugotre år och mitt hjärta blir så varmt att det är genant när jag träffar bäbisar. Och katter, iochförsig. Och alla söta grejer, visserligen. Typ suddigum och godispåsar. Okej, jag trodde nästan att det var min modersinstinkt som gjorde sig påmind, men vid närmare eftertanke så är det nog bara min efterblivenhet gällande söta små ting som spökar.

Skönt att veta.

Nu ska jag fortsätta min morgon med att vara pretentiös illsammans med Kaj Pollak i min morgonrock. (Att välja glädje. Boken alltså. All förändring börjar med dig själv. (Drygt.) Ja, jag har en livskris håll käften nu.)