Hur mycket positiva tankar jag än försöker tänka så kommer jag inte från en jävligt jobbig känsla ikväll. Eller, det är inte bara en, det är nog tusen. Tusen dåliga känsor inuti. Om jag tar upp en så kommer det sluta med att jag radar upp alla, och de är för patetiska för att ens nämnas. Det räcker väl med att bara säga att jag är sämst idag. Och jävligt ledsen över något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Orolig. Rädd. Arg. Ledsen. Ledsen. Piss, nu började jag ju ändå. Det blir som ett mantra. JAG ÄR LEDSEN! Och jag får kanske vara det också, jag vet inte. Jag tycker nästan aldrig att jag har rätt att vara ledsen. Jag borde vara glad. Jag tillåter mig att vara arg också ibland. Men nästan aldrig ledsen. Kanske är det därför jag har så svårt att gråta. Har en klumpjävel i halsen hela tiden men jag är ju tydligen för macho för att gråta. (Omedvetet.)

Jaja, nu ska jag sluta. Det är jobbigt med ledsna människor. Särskilt jag. Är jobbig. Jobbig. Jobbig. Ska sluta vara ledsen. Imorgon slutar jag. För man måste vara glad, annars får man inga kompisar, inga jobb, inga inbjudningar till fester, ingen kille, inget kul liv.

Jag förklarar härmed mig och det här livet avslutat fram till klockan åtta imorgon. Paus!

För övrigt så förföljer 47 mig igen helt  läskigt jävla mycket, det måste betyda något.
Kan ni hjälpa mig att lösa den här gåtan före jag blir en hysterisk esoterisk häxa?
Tack på förhand.