Läser genom lite gamla blogginlägg eftersom jag inte orkar dammsuga. Tänker att jag inte längre orkar formulera såna tankar som jag gjorde förut. Kanske borde börja tänka igen. För övrigt så har jag bloggat sedan 2006. Hur sjukt är inte det? FEM ÅR? Inte lika aktivt hela tiden då, men ändå. Besynnerligt vad mycket tid jag har suttit och skrivit ner mina tankar och vad jag har gjort. Jag ångrar nog inte en sekund. Det är fint att skriva tycker jag. Hej jag heter cecilia jag är fem år gammal jag har en navel gröna ögon en meter och tolv centimeter lång är jag åkk och tykker om att skriva beretelser.

Datum: 2009-11-16 Tid: 23:38:54 Kategori: sol, vind och vatten liksom

och jag undrar en hel del över vad som händer sen. när tiden börjar gå igen, när livet börjar kännas igen. när rutinerna skapar avtryck och när sömnen blir den enda platsen för eftertanke. vad händer då? vad händer när även den här bubblan spricker? vad händer egentligen då? för jag är väldigt orolig ibland, över vad det innebär att vara vuxen. vad innebär det när ens föräldrar dör, när ens vänner skaffar familj, när ansökningar ska skickas in och när pensionen ska sparas undan och när det enda som känns vettigt att se på tv är aktuellt?

jag vill inte vara ensam då. ensamheten nu kan jag stå ut med, jag kan tillbringa mina kvällar målandes och skrivandes och jag kan leva såhär om jag får fundera över kärlek om nätterna, om jag får hata världen på morgonen, om jag får strunta i middagen och äta choklad istället, men inte sedan. det jag vill komma fram till är att ensamheten klarar jag, bara jag vet att det inte kommer vara för alltid. men hur ska jag kunna veta detta? jag längtar efter något men jag har ingen aning om vad det är. och jag väntar på något men jag vet inte vad det är. och jag lever mitt liv men jag vet inte vad det innebär.