Jag skriver, raderar och börjar om. Ingenting känns riktigt bra. Jag har en massa saker som behöver skrivas ner, målas ut, sjungas eller springas bort. Måste göra något kreativt. Jag vill skriva något av värde, måla som det känns, springa så det försvinner, baka kakor tills känslorna sitter inbrända i plåten.

Men istället fastnar jag i apatin. Som vanligt, fast värre. Men imorgon blir det bättre, det är jag säker på. Positiv måste man vara, framför allt för Sverige i tiden, som vi alla vet.

Poetry Slam-finalen igår var för övrigt jävligt bra! Lång och lite kissnödig visserligen, men ändå bra. Jag önskar att jag vågade ställa mig på en scen och läsa upp något jag skrivit själv. Det skulle vara det modigaste någonsin. Men desvärre skulle jag dö i en hjärtattack på väg upp på scenen, och jag vet inte om det vore värt det.

Jag och Mitra gick och drack lite öl efter den kulturella poesiupplevelsen. Båda blev jävligt röksugna, och båda var jävligt osugna på att tigga cigg. Vi började diskutera var närmaste tobakaffär låg, alltså seriöst i säkert en kvart, och kunde bara konstatera att inget var öppet. När vi kommit fram till att det var omöjligt att få tag på cigg så sa jag att jag åtminstone skulle behöva ett lypsyl. "Ska vi gå till pressbyrån då?" frågade Mitra. (För där säljer de ju inte cigaretter. Smarta tjejer indeed!)