Jag var nyss på Ica. När jag stod och tittade på chips (såklart) så gick det förbi en kille som sjöng. Han gick runt i affären och sjöng högt om Djurgården och gungade i takt med sin sång! Så gör man väl inte? Till slut kunde jag inte låta bli att le lite. Ungefär samtidigt råkade jag få ögonkontakt med en annan kille och det syntes att han också precis var på väg att börja skratta, så då kunde jag liksom inte låta bli. Så jag började fnissa, vilket jag nog inte skulle ha gjort. Killen frågade "tycker du det är roligt?" (vem fan frågar sånt?), jag mumlade fram ett "ja" och killen fortsatte: "ska du inte sjunga med då?" Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag gick därifrån. Ååååhhh skämmigt. Kunde han inte bara ha lett tillbaka lite i ett tyst samförstånd liksom? Eller kunde jag bara inte ha svarat något fyndigt på hans fråga istället för att gå därifrån? Jobbigt.

En minut senare träffar jag på min granne som smyger bland hyllorna. Utan att säga hej går jag bara fram till honom och börjar rota i hans korg och kommentera hans val av matvaror. Varför gjorde jag så? Gör man så, Cecilia?

När jag sedan kom hem, så stod min granne i köket och och han han berättade för mig att hans ex höll på att ta död på honom. Jag funderade lite över varför i helvete han berättade det för mig för, men svarade "jasså, men varför då? alltså varför gjorde ni slut?" (Och så kunde jag inte undslippa ett litet fniss heller, såklart. Jag är alltså inte helt förvånad över att de har gjort slut, kan vi väl säga.)

Men. Han syftade inte på sitt ex. Utan sitt ex-jobb. Sitt examensarbete.

Bra lyssnat, Cecilia. Bra agerat. Du är duktig idag!

Nä, fyfan. Nu ska jag gå hem till Amela och dricka vin. Det kommer bli spännande att se vad jag råkar säga och göra. Jag tycks nämligen inte riktigt ha någon kontroll över mig själv idag.