Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag borde göra någon nytta, styra upp mitt liv, skriva ner en plan, plugga och vara aktiv. Men vad gör jag? Inget av detta. Jag tittar på serier, läser böcker, sover, funderar, ser på tv.. Jag funderar på att gå och säga upp mitt studentrum bara för att bli TVUNGEN att ta ställning till något i mitt jävla liv. Eller så fortsätter jag bara tralla omkring och ignorerar den stora ångesten och gullar vidare. Men är jag sån? Vad är jag? Vem är jag? Kan jag välja glädje nu? Bla.. bla, bla. Kiss, kiss och åter igen kiss, och lite vardagsrealism. Tiden jag har skulle jag kunna spendera med något värdefullt, men vad är värdefullt? Att hinna med så mycket som möjligt eller att kanske en dag ha funderat ut vem jag är, vad jag vill, hur jag vill leva mitt liv? Fast det händer ju uppenbarligen inte så jag antar att det är bättre att träna upp simultanförmågan så jag kan diska, dammsuga och söka jobb på samma gång, jag tjänar nog mer på det i längden.

Gud vad jag hatar verkligheten. Och jag hatar när jag inte kan göra på mitt vis, när jag fastnar i något jävla mönster över hur det "ska" vara och se ut och fungera och jag kan inte komma ur det, det går inte! Det är som att ha en fem år lång hemtenta och det börjar närma sig deadline och jag har fortfarande inte funderat ut huruvida det är bäst att skriva skiten i jag-form eller som om det handlade om någon annan.

Förstår ni? Dåtid eller nutid? Framtid? Skriv hur fan du vill, så länge det känns bra.
Så kan man säga till andra,  men inte till sig själv.
Det kommer ordna sig för du är så jävla bra och jag vet att du klarar det!
Så kan man säga till andra.
Hur kan du inte tycka om dig själv, när alla andra tycker om dig så himla mycket?!
Så kan man säga till andra.

Men själv är man ju alltid sämst, men det skiter man väl i. Fniss. (Inte kul! som wow-jocke skulle ha sagt.)



"Han är ju inte bög eller nåt, han är bara så jävla gaalen"