Allt är så himla fel just nu, och direkt jag sätter mig ner och reflekterar för en enda sekund över vad jag gör just nu så får jag panik av den meningslöshet som slår mig gång på gång. Känslan har jag haft förut, många gånger, säkert du med, men nu är det väldigt påtagligt. Och jag konstaterar att allt är mitt eget fel. Du försöker ju inte ens. Du kan ju ingenting. Du vill ju ingenting. Du är ju för dålig för det här.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅåååååååååååååååååååå så kommer meningslösheten. Varför gör man ens sånthär som att leva? Är det så himla roligt egentligen? Och varför försvåra allt genom att bygga upp egna problem som man måste bära på i hemlighet? Varför ha ångest över allt när det räcker med att må dåligt över det som faktiskt är åt helvete som att folk är trasiga och blir mördade? Nej, för det räcker inte. Jag har inte bara ett ansvar över mig själv (vilket jag inte tar.) Jag har även ett ansvar för min familj. Men det räcker inte. Jag har även ansvar för huset jag bor i. Det räcker inte. Ansvar över staden jag bor i. Landet jag lever i. Det räcker inte. Jag har ansvar över världen jag lever i. Life as we know it. Indiska religioner hänger över mig som ett lapptäcke och jag ser inte vad det är som är så jävla viktigt, vad är det som är så jävla viktigt? Vad är det som är så jävla viktigt? Religion? Isåfall, vilken? Vänskap? Kärlek? Konsumtion? Lycka? Karriär? Övernaturlighet? Att uppnå sina mål? Komma över sina rädslor? Barn? Konsten?

Jag vet inte! Jag vet fan inte. Jag vet bara att jag inte vet, och det är långt ifrån tillräckligt. Men det gör väl inget, eller hur? Man kan väl leva ett fint liv ändå? Jag ska aldrig mer sätta mig ner, aldrig mer reflektera, jag uppnådde antagligen min kvot av funderande redan för flera år sedan, och det jag kommer fram till är följande:

Det finns ingen mening, men det finns distraktioner som lätt kan förväxlas med mening. Men det är bara tidsfördriv. "Den existentiella frågan om hur människan bör leva sitt liv kan endast hon själv besvara, filosofin kan det inte." Men filosofin är det bästa tidsfördrivet för att för en stund (eller år och decennier) tro att man är på väg att upptäcka meningen. Och så länge man är på väg, så har man en mening i viss mån, en mening i en låtsasvärld. Konsten, javisst. Tidsfördriv. Karriär, visst, men du blir dum i huvudet av det. Kärlek, visst, men du blir en svagare människa av det. Vänskap, javisst, men det kommer sluta med att du står ensam om du inte precis som alla andra övergår från vänskap till kärlek en dag. Konsumtion, javisst, i tio minuter eller ett halvår om du är rik. Övernaturlighet, javisst, om du inte har något emot att bli betraktad som psykiskt sjuk. Att uppnå sina mål, ja varför inte, förutom att du hela tiden måste skapa nya mål och du kommer till slut att upptäcka meningslösheten med att jaga något som egentligen inte bringar dig glädje längre än några få sekunder. Komma över sina rädslor, kanske det. Du kommer säkert till himlen när du har hoppat fallskärm och sjungit inför tusen människor. (Ironi.) Barn? Ja, ännu en distraktion, en projektion av mening på en annan människa. Är det kosher eller? Konsten? Distraktion, korta ögonblick av lycka, att vara ett med tiden, livet, det kanske behövs, men är det i det långa loppet meningsgivande? Är det inte mer ett behov av att dokumentera allt man gjort och att bli bekräftad för sina handlingar? Man gör något som finns kvar när man dött, ett verk, två tre tusen en klassisk symfoni eller en film och är det inte egentligen en manifestation för odödlighet, en sjuklig rädsla för att bli bortglömd? Och är det då ett mänskligt behov eller en ren egoistisk handling?

Ääääh jag snackar bara massa skit. Men sånthär fyller mitt huvud och därför kommer jag fan aldrig någonstans för direkt jag känner att något är rätt så överbevisar andra tankar mig om att det inte i egentlig mening är rätt och därför tar jag en till kopp kaffe och går ut och röker en cigg med mina nymålade röda naglar istället. Sedan går jag ner till Ica och fyller min tomhet med materiell lycka;
THE EAAASYYYYY WAAAAAY!