Jag förstår inte varför man känner behovet av att tatuera in exempelvis sitt namn.
Eller sitt efternamn. Eller första bokstaven i sitt efternamn. Eller första bokstaven i sitt förnamn.
-Har du någon tatuering?
-Ja, jag har ett H på handleden, titta här! Fint va?
-Det är ett... H?
-Ja, jag heter Henriksson i efternamn.
-Jaaaaahaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa?!?!?!?!?!?!

Om jag så led av amnesi så skulle jag fan aldrig tatuera in ett L på min handled. Jävla dumt påhitt. Okej, visst. Det kan vara snyggt med efternamnet intatuerat på armen. Men varför? VARFÖR? Jag ser liksom inte poängen? Utsmyckning? Okej. Det kan se jävligt bra ut, det håller jag med om. Men jag kan ändå inte riktigt släppa det där med hur fruktansvärt fantasilöst det är.

Men det finns ju motargument. Vad är då en meningsfull tatuering? Tja, det finns väl kanske inte så många. Men vafan. En bokstav på handleden? Någon måtta får det väl fan vara.

Jag är jävligt sugen på att tatuera mig själv. Blommor. Det mest värdelösa motivet efter initialer och svalor, antagligen. Jag vill göra sånadär underbara retro sjuttiotalsblommor. Fem stycken, utspridda över kroppen. Sedan kan jag leka "Finn fem fel" resten av mitt liv med alla jag träffar. Sån jävla bra idé. (Men nej.. jag är inte helt seriös med finn fem fel-grejen, men däremot med blommorna.)

Just det, plugga var det, inte störa mig på ovärda saker och vara oseriös.
Det här går ju jättebra. Inte.