Jag bara älskar känslan av att vakna upp i total förrvirring, titta på klockan som visar 16.00 och i panik tänka:
NEJ! Jag har missat handledningsmötet som var klockan ett!
Fan, fan, fan, fan hur kunde jag sova så länge? Jag hatar mig själv!

Sedan inser man att man har sovit i 40 minuter och inte alls i 25 timmar.
Åh, vilken lättnad. Nyvaken logik när den är som bäst.

Nu är klockan 23:00 och och tänker gå och lägga mig igen.
Inte för att jag är trött, men för att jag är så fruktansvärt uttråkad.