idag träffade jag arne över lite te och plugg. plötsligt lät han ganska deppig och nästan lite ledsen, det enda jag fick ur honom var att han kanske hade lite för höga krav på sig själv. sedan satt vi och pratade om annat en stund, och vi satt och tittade på något vid datorn. jag sa något om något jag var dålig på och arne svarade något i stil med att jag väl fick träna på det lite mer eller så fortfarande i en ganska deppig ton och jag svarade snällt: "NEJ det tänker fan jag inte göra för då kommer jag säkert få jättehöga krav på mig själv och så kommer jag bli en lika ledsen och deprimerad människa som dig och det vill jag ju inte!"

sedan fick jag ångest i ca 2 sekunder, tills jag bröt ihop av skratt och sa "men lite kul var det faktiskt".
jag fick en spark i sidan som svar. schysst.